Nu har jag snart suttit på tåg lika lång tid som det tog att flyga från Chile till Sverige, den här gången blev det inte någon exotisk resa utan upp till Sollefteå för att vara med på min Mormor’s begravning.

En sak som kan vara bra med att åka på såna här resor är att det blir en hel del tid att fundera, inte bara om det man är på väg till eller från (just nu är jag på väg från) utan okså kanske stanna upp en smula och fundera vart man är på väg någonstans på livsvägen, för även om det var en underbar resa tidigare till Chile så har det dragit igång funderingar.

Den största av dessa är lite kring det här med vart livet ibland tar för vägar, för det var inte lätt att komma tillbaka från något så pass levande till att komma tillbaka till inte bara vårt sköna hem utan också alla saker som inte är allt för bra.

För mig blev det lite en kalldusch faktiskt, som jag berättat tidigare så har jag en del problem, jag har en del bipolaritet kombinerat med en borderline vilket inte gör mig till någon sämre människa utan det är en bit av min personlighet, så när livet blir komplicerat så tar det en hel del kraft att komma tillbaka plus att hantera .

Så det som nu hände när vi kom tillbaka var att eftersom Fkassan drar för lite i skatt varje månad så får jag kvarskatt varje år, och eftersom livet har varit komplicerat med allt från att tappa jobbet till att min mamma gick bort så har jag ärligt inte kunnat ta itu med det, så det hamnade hos fogden och dom kom och plockade bilen, den som jag fått i arv efter min mamma, ja jag lovar att det kändes.

Visst jag är medveten om att räkningar ska betalas, och innan det här hände så hade jag trots allt avdrag av den del som jag nu får från Fkassan, men det räckte inte.

Sedan kommer beskedet om att min mormor först är dålig och sedan avlider, samtidigt som jag känner mig skyldig för att jag inte längre kan arbeta ( jag vill men det är ingen som tar mot på dom kriterier som jag kan jobba kring) så till slut känns det mesta rätt avigt och fel.

Men idag är det en ny dag, jag sitter på ett tåg på väg hem och livet fortsätter ännu en dag

Dags att göra något annorlunda, ok det kommer inte bli som snubben som är världens mest uppkopplade utan mera på en lite mera normal nivå (om man nu kan prata om normalitet med att lägga ut sitt liv på nätet, men ok vi gör det i alla fall varje dag oavsett om vi skriver på en blogg eller på ett socialt media)

Mitt internet of Me kommer vara en blandning mellan tankar drömmar träning prylar och annat som passerar snabbt genom mitt liv, och nej jag är inte ung direkt med 48 år på väg mot 49 så har jag sett en hel del här i livet.

Men var börjar man med, ja kanske en presentation.

Vem Är Jag (definition of ME)

Jag föddes på det sena 60 talet dvs 1968 i Ljungby men är uppväxt i Södra Norrland (troligen var det inte populärt att vara en ensamstående mamma på den tiden där av födseln i Ljungby)

Min livsväg är rätt krokig och har gått från allt från att Jobba på sågverk, jobba på tivoli (japp på riktigt) till att sitta i styrelsen på ett av Sveriges största multinationella företag inom möbelbranschen (japp just det du tänker på)

2002 så var jag med om en stor mc olycka och som så många vet så kommer sällan en olycka ensam, så jag tappade jobbet och ja livet gungade rätt rejält ända fram till förra veckan då jag förlorade ett arv efter min bortgångna mamma (en bil men i alla fall)

Så nu när vi fått bort det från allt ihopa så kör vi igång, Jag heter Jan Eriksson och har jobbat med IT sedan 1991 och älskar bilar prylar film och spel och Ni ska få hänga med i Mitt liv som sjukskriven prylknäppis och jag hoppas ni hänger med, det kommer inte vara någon clean resa men den kommer vara intressant hoppas jag.

Jag tar gärna mot donationer och sponsringar då jag ärligt inte har mycket, men det jag har delar jag gärna med mig av, och som Robert Ashberg en gång sa,, Häääng Med

Kan väl säga att det knappast varit varken stående ovationer eller ett vansinnigt intresse efter min presumtiva bytesaffär, ja det innan det här ”Byta Domän mot projektbil”

Det var väl rätt väntat och det var å ena sidan lite ironiskt samtidigt som det var lite allvar i det hela (jodå jag gjorde till och med ett press-släpp på det hela)

Vad är det då som gör att jag söker den där evinnerliga projektbilen, jo för ”skapandet” ett terapi knep för mig när världen blir lite för mycket, då brukar jag kura ihop mig i någon gammal bil och försöka få den lite ”InStyle” dvs design efter mitt eget huvud och kreativa fantasi samtidigt som jag naturligtvis skriver en hel massa om processen under tiden (och där brukar även samarbeten och donationer dyka upp)

Så vi får se hur det går, förra inlägget hittar du här

Annars börjar det bli lite ”stil” på mig igen har varit hos tandhygienisten och börjat det mödosamma jobbet att kunna visa upp ett mindre anfrätt leende ( Tack Aya Qocei Hos tandvården i Helsingborg )

Så ja det kan kanske bli lite stil på mig tillslut kanske…..